Mormor och morfar, farmor och farfar. Det är såna där personer som alltid har gott fika och god mat, personer som gärna bjuder hem vem som helst bara för att det är trevligt med sällskap och nya å gamla bekantskaper. Personer som alltid blir glada när man ringer, och personer som månar om så många.

Min farmor och farfar dog innan jag föddes så min mormor och morfar har varit som 4 personer för mig. Jag har bara mormor kvar. Alla 'gamlingar' blir glömska och lite virriga med åldern, det kan inte undgås. Och man vet det mycket väl att det inte är farligt att vara glömsk osv men man blir ändå så orolig. För man vet aldrig när det är sista gången man ses. Man vet också att dom kommer inte finnas lika länge som vi, man kan bara ta vara på tiden så gott det går, hjälpa dom när dom behöver hjälp, osv. Ingen gillar å se tillbaka på tiden tillsammans och önska att man hade gjort saker annorlunda.

Jag åker iväg till mormor ikväll eller i morgon för att vara där med henne. Hon har haft det lite jobbigt dom senaste dagarna så jag vill inte att hon ska vara ensam. Och jag har ju liks inget för mig på dagarna så det känns inte mer än rätt. Jag vet inte exakt när jag kommer hem. Det får vi se.


Har mobilen med mig så de är bara och ringa,
ni som inte har mitt nummer kan ju skita i det, vi hörs!